valt att komma utan vara
valt att gå innan.
(Jag lät min tvekan tala.)
Så står han där igen
i denna stora drivande tystnad som alltid gäckat punkten
för hans längtan efter sammanhållna rum.
Går en stund (ser på stenarna) i ett nu
reducerat till något verkligt
det som blev kvar
efter det att han ord efter ord
mening för mening repat upp den bild
som så nogsamt tråcklats samman.
Alla dessa val
som kommit att utgöra honom (hade han kunnat välj andra ögonblick
memorerat andra nu och därmed befunnit sig på annan plats?)
— Förmodligen.
Han förstår att porträttet inte är entydigt
bara för att hans handling är det.
©Lena Eliasson Ewald
©Lena Andersson.fd