Åskdrömmare

Kanske är det så att egentligen vet vad man var man är på väg — åtminstone åt vilket håll eller vad det är man vill — innerst inne om man vågar vara ärlig om man skulle våga formulera det för sig men det glider och halkar och så går man där och gruvar och är ängslig för hur det ska bli och hur man ska hitta någon framtid när den (framtiden) inte tycks vara och det är ju alldeles riktigt för den egna viljans vendetta med ödet har ju inte givit någon karta så något svar på hur det gick hur det egentligen blev finns inte ännu och det kan de ju inte man har ju inte börjat man har ju inte satt igång så går man där och tär på livskraften så den tar slut och då är det nästan för sent (tror man) för man orkar inte mer  —  just då hämtar ödet Heyoka som helt oväntad bara står där (när man vände ryggen till bara en sånn där pytteliten liten stund) helt oinbjuden står han där och han frågar inte om du vet vad du vill  eller  vart — du är på väg